Det är första advent, och för många, kanske speciellt för barnen handlar det om att julen är på väg. Som barn tänker man nog lätt att advent har med väntan att göra, att vänta på julafton, att förväntansfullt öppna den ena luckan efter den andra i adventskalendern. Advent och att vänta, det låter ju likt. Så småningom får vi lära oss att advent inte betyder väntan utan ankomst, det är något som kommer, något är på väg.

För den som arbetar i kyrkan så tror jag att advent innebär både ett nytt kyrkoår och julens budskap om Jesus födelse. Apropos kyrkoåret var det någon som påpekade det märkliga i att Jesus föds på juldagen för att sedan dö på korset ungefär tre månader senare. Om vi inte tar återuppståndelsen på allvar så innebär det att Jesus är död större delen av året.

Så är det naturligtvis inte för den som tror på uppståndelsen. Men samtidigt är det kanske en bra bild för hur många människor i vårt samhälle upplever sina liv. Större delen av tiden så lunkar vi på med våra jobb, vårt vardagsliv och våra sysselsättningar, och tillfällena av inspiration, djup frid och klarhet hör kanske för det mesta till undantagen. Hur många av oss upplever Guds närhet som någonting påtagligt, något kontinuerligt närvarande?

Advent betyder alltså ankomst och vi vet att det är Jesus födelse det handlar om, hur ljuset kommer in i världen. Det kan inte vara någon slump att juldagen kommer så tätt på midvintersolståndet, den tid på året då mörkret är som tätast här på norra halvklotet samtidigt som solen vänder och efterhand ökar på sitt ljus dag för dag. Den ena händelsen får sin spegling i den andra.

Samtidigt kan det ställa till problem för oss. Det är nog så, att precis som att solljusets ankomst speglas i det ljus som juldagsmysteriet öppnar för oss, så speglas det yttre i det inre och tvärtom. Problemet, som sagt, är att, för att förstå det måste vi se det inre lika tydligt som det yttre, och vi har ju så väldigt lätt att glömma det inre och helt fördjupa oss i det yttre.

Kanske att vår tid dessutom gör det extra svårt för oss. Vi har så mycket att stå i, vi måste hinna med på jobbet, familjen tar sin tid och så är det tillståndet i världen, för att inte tala om aktiemarknaden. Hur var det nu? Har inte Eriksson rört sig uppåt nu igen? Kan man lita på det? Vad säger analytikerna? Materialismen har kanske aldrig haft så starkt inflytande i kulturen som nu. Det är ekonomi-aktuellt och ekonomi-ekot och allt om fondsparandet i kvällspressen.

Vi blir så lätt absoberade av allting i världen som vi ska engagera oss i, antingen för att vi tycker att vi måste eller för att vi tycker att vi vill. Det blir lätt så att vårt inre inte får så mycket plats i vardagen, det skyms av allt det där yttre skenet. Och samtidigt, det där ljuset vi talar om på juldagen, vars ankomst vi väntar på, var ska det lysa någonstans om inte i vårt inre?

Tillfrågad av fariseerna om när Guds rike skulle komma svarade Jesus: "Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er." Så hur ska vi någonsin upptäcka Guds rike, när vi är så upptagna av att titta ut genom de här fönstren?

För det är ju inte heller så att det är något som kommer. Det är redan här. När vi talar om ankomst så är det snarare ett försök att få oss att förvänta oss något, få oss att öppna oss för något som alltid är närvarande. Vi sjöng nyss 'Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån upp ...' och det är kanske så att vi måste ta det helt bokstavligt. Om vi vill nå den frid och glädje som Guds närvaro innebär, så måste vi bokstavligen bereda en väg. Och den vägen går inåt.

Guds rike är inom er, säger Jesus, och 'sök först Guds rike så skall allt det andra tillfalla er.' Vi har allt att vinna på att bereda den vägen. Men hur ska vi göra? För de flesta av oss känns det kanske inte möjligt att ägna allt för mycket tid åt ett inre arbete. Vi har våra uppgifter i yttervärlden, hem och familj, arbetet eller skolan, men kanske är det ändå möjligt att avsätta någon tid åt det som döljer sig i vårt inre.

För de flesta av oss är det kanske också en ovana. Vi är vana vid att rikta oss utåt, det kan kännas lite tafatt och trevande att rikta blicken in mot vår egen själ. Vi kan också bli lite rädda och osäkra inför oss själva. Det är inte så få av oss som uttrycker det som att 'nej, jag blir så rastlös om jag ska sitta stilla för länge utan att ha nåt att göra'. Det handlar om en tröskel att ta sig över: och kanske en fråga: Vad handlar rastlösheten om egentligen?

Den kan handla om det som Jesus säger med orden 'Jag kommer med svärd ...'. När vi lite mer noggrant börjar betrakta vårt inre landskap så kan det inte undvikas att vi får syn på både det ena och det andra. För en del kan det vara de mörkare sidorna som är svåra att erkänna, för andra är det paradoxalt nog den egna förmågan som är svår att ta till sig. Men om vi inte har mod att se oss själva som vi verkligen är, så blir det också svårt att se det ljus som lyser upp alltsammans, och att höra den röst som talar till oss under alla bullriga tankar.

Någon har sagt: Gud är närmare dig än du är själv. Det är ett annat sätt att uttrycka detta att Gud finns inom oss. 'Liksom vi är ett' säger Jesus i sin bön till Gud. Det är för att söka bli medvetna om det som vi använder tystnaden och bönen. Men det faktum att Gud redan finns där i vårt inre, och bara väntar på att vi ska öppna dörren, det är samtidigt vårt största hopp.

Jag tänkte avsluta med att återberätta en anekdot: Den handlar om Gustaf som i hela sitt liv troget tjänat Gud. Så det är med förtröstan som han efter väl förättat värv närmar sig Guds port. Han knackar på, och hör Gud fråga: "Vem där? Frimodigt svarar Gustaf: "Det är jag, Gustaf." Då hör han Gud säga: "Gå bort, jag känner dig inte." Gustaf blir mycket häpen och tänker att här måste ha blivit något misstag. Alltså knackar han på igen och hör återigen Gud fråga: "Vem där?" Och nu svarar Gustaf mycket tydligt: "Det är jag, din trogne tjänare Gustaf!"

Men återigen hör han Gud säga: "Gå bort, jag känner dig inte." Nu förstår Gustaf att det inte kan vara något misstag och han blir djupt förkrossad, men i samma sekund så kommer insikten och för tredje gången ljuder knackningen på Guds port och Guds röst som frågar: "Vem där?" och nu kommer svaret: "Det är du". "Välkommen in" säger Gud.